 |
|
|
|
|
|
|
|
|
| Varg
(Canis lupus) |
|
| Vargen i världen...
och i Sverige |
|
|
Vargen har en gång varit spridd
över nästan hela norra halvklotet
och haft den största utbredningen
av alla landdäggdjur - utom människan.
Under de senaste 100 åren har
dock vargen försvunnit från
stora delar av det tidigare utbredningsområdet.
Kartan visar nuvarande utbredning.
Hur många vargar finns
det?
Antalet vargar i världen uppskattas
till mellan 100.000 och 200.000. De
flesta finns i Kanada och centrala
Asien. Flera av underarterna är
allvarligt hotade till utrotning och
lever i isolerade områden med
bara ett fåtal individer kvar.
Vargen lever i och är anpassad
till så skiftande miljöer
som tundra, grässtäpper,
barr- och blandskogar och rena lövskogar.
Det finns däremot inga vargar
i tropiska regnskogar eller rena öknar.
Vargarna varierar mycket i både
färg och storlek runt om i världen,
beroende på vilken miljö
de lever i. De största vargarna
lever på tundran och där
finns det rent vita vargar. I barrskogarna
är vargarna mindre, ofta gråaktiga
eller ibland svarta till färgen
och i halvökenområden är
de småvuxna och ljusa.
I Nordamerika finns det i dag vargar
i Kanada och Alaska, medan de är
utrotade i de allra flesta övriga
staterna i USA. En liten spillra finns
kvar i Mexico och en liten stam i
gränsstaterna till Kanada.
I Europa finns det vargar i Sydeuropa
(Spanien, Portugal, Italien, Grekland)
och i östra Europa (Forna Jugoslavien,
Rumänien, Bulgarien, Polen, Tjeckien,
Slovakien och Albanien samt Baltstaterna
och europeiska Ryssland) samt längst
i norr (Sverige, Norge och Finland).
I centrala och västra Europa
är vargen utrotad sedan länge.
De största vargstammarna finns
i Asien (de ryska republikerna i f.d.
Sovjet, Mellanöstern, Irak, Iran,
Afganistan, Indien och Kina).
Vargen var en av de allra första
djurarterna som vandrade in i vårt
land när den senaste istiden
var över och landet blev isfritt.
Det har således alltid funnits
vargar vilt i Sverige.
Fram till mitten av 1800-talet fanns
vargen spridd i större delen
av landet. Antalet vargar har varierat
starkt under år-hundradenas
lopp, främst beroende på
människans jakt och förföljelse.
Ännu så sent som under
1830-talet dödades mer än
500 vargar årligen, men från
1800-talets mitt har vargen stadigt
minskat, och är i dag på
gränsen till utrotning.
Vargen fridlystes i Sverige år
1966. Vid den tidpunkten fanns det
färre än 10 vargar kvar.
Någon ökning av vargstammen
efter fridlysningen skedde inte. Tvärt
om sjönk antalet vargar stadigt
tills det inte fanns mer än någon
enstaka kringströvande varg kvar
längst i norr.
I slutet av 1970-talet skedde så
en tillfällig ökning i Norrland.
Vargar vandrade in från Finland.
De flesta av dessa vargar dödades
dock. Ungefär samtidigt vandrade
andra vargar in från Norge till
Värmland, och sedan början
av 1980-talet finns där en liten
men fast stam av vargar (ca 5 - 8
individer). Några av dessa har
blivit riksbekanta, t.ex. vargtiken
Ylva.
Hur många vargar har
vi i Sverige?
Läs mer på Rovdjurscentrets webbplats www.de5stora.se.
|
|
|
| Det sociala rovdjuret |
|
|
Vargar är tillsammans med valar, apor
och människor de mest socialt utvecklade
djuren.
De kan leva tillsammans i grupp (= flock)
och de har utvecklat ett "språk"
för att kunna kommunicera. Vargar kan
samarbeta vid t.ex. jakt, och det sociala
levnadssättet har gjort att de kan
jaga betydligt större bytesdjur än
den egna kroppsstorleken.
En vargflock är i grunden en familj,
med ett ursprungspar (= alfa-paret) och
deras ungar. Ibland kan en eller flera av
ungarna stanna hos föräldrarna
i flera år och hjälper då
till med jakt, ungvårdnad (av småsyskonen),
revirförsvar, m.m.
Vargflockarna är inte stabila, utan
kan variera i storlek både under året
och mellan olika år beroende på
födotillgång, antalet valpar
som föds och överlever, antalet
andra vargflockar, etc. När föräldraparet
dör upphör i allmänhet flocken
att existera och de yngre vargarna söker
nya partners för att bilda egna flockar.
Vargar kommunicerar med varandra både
inom flocken och mellan flockar på
i huvudsak tre olika sätt: genom läten,
"kropps-språk" och lukter.
Ylandet är det mest välkända
lätet. För många människor
är vargyl en symbol för ödslig
vildmark och kanske förknippat med
en kuslig känsla. Vargarna själva
tycks njuta av att yla (eller sjunga) tillsammans.
Ylandet har flera funktioner. Det stärker
samhörigheten inom flocken ("körsång").
Vargarna kan kommunicera över långa
avstånd (var är du? - här
är jag!). Det fungerar som revirförsvar
mot andra flockar.
Andra läten som vargarna har är
t.ex. morrande - som är ett aggressivt
läte - gnällande och gnyende -
som är kontaktläten, främst
mellan valparna och de vuxna vargarna -
och skällande - som är ett varningsläte.
"Kroppsspråket" - d.v.s.
mimik, kroppshållning, svansföring,
öron, m.m. - används främst
mellan individer i flocken för att
signalera dominans, underkastelse, rangställning,
etc. Det är ett mycket nyanserat "språk"
och vargarna har stor förmåga
att uttrycka olika sinnesstämningar
med hela kroppen (hundägare känner
igen det från sina egna hundar).
Lukt- eller doftkommunikation används
i hög grad mellan flockar. Reviren
utmärks med doftmarkeringar (urin och
avföring bl.a.). Alfa-paret i en flock
kan markera så ofta som var 3:e minut,
eller var 100:e meter när de rör
sig i reviret (jfr. en hund på kvällspromenad).
I gränsområdena mot andra flockar
markerar de dubbelt så ofta.
Doftmarkeringarna kan tala om var gränsen
går, vem som avsatte markeringen och
när markeringen gjordes. De fungerar
således nästan som ett skrivet
meddelande.
|
|
| Vargens spår |
|
|
Avtrycket efter vargens framfot är
något
större än baktassens och är
minst 10 cm
långt (från bakkanten av bakre
trampdynan
till framkanten av de främre trampdynorna
– klorna räknas inte med i spårlängden).
Steglängden (avståndet mellan
två avtryck
av samma tass i en spårlöpa)
är normalt
110–140 cm.
|
|
| Vargens föda |
|
|
Vargen kan leva och jaga i flock, vilket
gör att de genom samarbete kan jaga
och döda bytesdjur som är mycket
större än en enskild varg.
Storvuxna djur som bison, myskoxe och älg
är (eller var tidigare) viktiga bytesdjur
i stora delar av vargens utbredningsområde.
Annars finns hela skalan av olika storlekar
på bytesdjur - ända ner till
smågnagare - på vargens meny.
Förmågan att kunna utnyttja så
många olika
bytesdjur är en del av vargens anpassnings-
förmåga och en förklaring
till att den kan leva i så skiftande
miljöer.
Vargen äter 2-3 kg kött per dag
i genomsnitt, men kan både äta
upp till 10 kg på en gång och
svälta i över en vecka om så
behövs.
Vargen dödar långt ifrån
alla djur den stöter på. I själva
verket är vargen inte särskilt
framgångsrik vid t.ex. älgjakt.
Endast var 10:e till var 5:e älg som
vargarna "testar" blir fälld.
En vuxen älgtjur kan lätt hålla
stånd mot en hel flock vargar, som
kan avbryta jakten om älgen visar att
den är kapabel att försvara sig
väl.
Visste du att:
• Vargen är världens största
vilda hunddjur.
• Vargen är alla tamhundars stamfader.
• Vargens ylande kan höras ända
upp till 1 mil under goda förhållanden.
• Vargar och hundar ger helt fertil
avkomma
om de korsas.
• Vargens vinterpäls isolerar
dubbelt så bra somsommarpälsen,
och det är bara fjällräven
som har bättre vinterpäls.
• Vargen travar med en hastighet av
ca 8 km/tim - topphastigheten (vid jakt)
är 60-70 km/tim (som de kan hålla
en kortare sträcka); 40-45 km/tim kan
de hålla i flera kilometer innan de
tröttnar.
• Vargens nos har 14 gånger
större "luktyta" än
människans, och vargen kan uppfånga
vittringen av ett byte på mer än
2 kilometers håll.
• Vargar kan trava 4 - 5 mil på
en natt.
• Vargen kan klara sig utan mat i
minst 17 dygn.
• Vargen är det mest hotade däggdjuret
i vårt land.
|
|
|
|
 |
| Vargens
nuvarande utbredning. |
|
 |
| Vargens
utbredning i Sverige. |
|
 |
| En
vargflock. |
|
 |
| En
ylande varg. |
|
 |
| Vargspår. |
|
 |
| Vargens
föda. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
