En doft av urtid

Myskoxarna är de sista av de stora istids-
djuren. De levde tillsammans med mammutar och ullhåriga noshörningar under den senaste istiden, bl. a. i vårt land. Mammutar och ullhåriga noshörningar är utdöda sedan länge, men myskoxarna lever kvar i de karga och kalla tundraområdena längst i norr.

Varken mysk eller oxe

Myskoxen är närmast släkt med antiloper, får och getter och inte - som man gärna tror - med kor, visenter eller bufflar. Den är alltså inte en oxe, och den luktar heller inte mysk. Namnet är således helt missvisande.
Myskoxen har däremot doftkörtlar, som sitter framför/nedanför ögonen. Dessa körtlar
sväller kraftigt under brunsten och avger ett sekret som luktar starkt (men inte av mysk).

Myskoxarna dog ut i Europa (Skandinavien) för 3000-4000 år sedan. I modern tid har man flera gånger försökt återinplantera myskoxar. År 1900 gjordes ett misslyckat försök med sex kalvar från Grönland. Två placerades i ett hägn utanför Boden och fyra vid Medstugan i Jämtland. Alla dog inom kort.

I Norge gjordes en första utplantering 1932, men alla dessa djur var borta vid andra världskrigets slut. Nya utplanteringar gjordes sedan vid Dovrefjäll från 1947 och några år framåt. Dessa gick bra och stammen ökade till drygt 40 djur på 1970-talet.
Sommaren 1971 vandrade 5 av dessa myskoxar över gränsen till Härjedalen (Rödfjället-Storvålen väster om Tännäs). 1973 föddes de första kalvarna och 1978 uppgick stammen till 16 djur. Ensamma tjurar vandrar ibland iväg på längre utflykter (en tjur hamnade ända nere i Färila i Hälsingland, där den sövdes och flyttades tillbaka till västra Härjedalen). Annars är de mycket stationära inom området väster om Tännäs.

I mars 2000 bestod stammen av 12 djur.

Myskoxen är fridlyst i Sverige sedan 1959
och betraktas som statens vilt sedan 1988.

En mur av horn

Myskoxarnas enda naturliga fiende är vargar. Som försvar mot angrepp från dessa ställer sig de vuxna myskoxarna i en tät ring med kalvarna i mitten och med huvudena/hornen riktade utåt som en försvarsmur. Vargarna har ytterst svår att forcera den levande muren.

Den värdefulla pälsen

Myskoxarna tål mycket sträng kyla (ner till -50°C) och hårda vindar tack vare den långa pälsen och täta ullen.
Pälshåren (stickelhåren) kan bli 70 cm långa på buksidan och hänger ner på halva benen som en tät gardin. Dessa hår fälls inte.
I maj - juni fäller däremot myskoxen sin täta matta av bottenull (qiviut på eskimåspråk). Den lossnar och arbetar sig ut genom de långa stickelhåren och faller av i stora sjok. Detta är världens dyrbaraste ull.
En vuxen myskoxe kan fälla 2,5 kg bottenull. Ett halvt kilo qiviut som spinns till 40-fibrig tråd skulle räcka till en 40 km lång tråd!