Lodjurets tassavtryck är stort och runt. Klomärken saknas normalt i spåret, men
kan synas på halkiga underlag där lodjuret
har spärrat ut klorna för att få fäste.

När inlandsisen drog sig tillbaks och började lämna markytan bar för 6000–7000 år sedan vandrade lodjuret in i vårt land i hälarna på de växtätande bytesdjuren. Det spred sig längre och längre norrut och vid 1700-talets slut hade lodjuret nått södra Jämtland.

Vid den tidpunkten hade skjutvapen allmänt börjat användas vid jakt och många tusen lodjur dödades i landet under 1800-talet. 1928 var lodjursstammen så svag att lodjuret fridlystes fram till 1943. Det fanns lodjur endast i Västernorrlands och Jämtlands län vid tiden för fredningen och stammen omfattade högst 200 djur. Rådjursstammen ökade sedan så kraftigt under 1950- och 60-talet och lodjuren spred sig över nästan hela landet.

Det fanns kanske 600–700 lodjur i Sverige under 1970-talet, men en alltför omfattande jakt (man överskattade antalet på många håll i landet och man var inte medveten om ungarnas långvariga beroende av modern) och den ökande rävskabben decimerade lodjursstammen kraftigt. 1985 kom larmrapporter från hela landet om en kraftigt minskad lodjursstam. Det fanns kanske inte fler än 200–400 djur kvar. 1986 fridlystes därför lodjuret i hela landet utom i renbetesområdena i en period av tre år. Fridlysningen ändrades av jakttidsberedningen 1989 till licensjakt, men i januari 1991 beslöt regeringen om total fridlysning av lodjur i hela landet – inklusive renbetesområden.

Antalet lodjur i vårt land i dag är svårt att beräkna exakt, men uppskattas officiellt till ca 1500 djur. De tätaste stammarna finns i Hälsingland och övriga delar av södra Norrlands skogsområden.

Lodjuret är Nordens enda vilda kattdjur. Det är ett skogsdjur som trivs bäst i bergig, brant terräng.

De långa svarta örontofsarna och den korta svansen är lodjurets typiska kännetecken som skiljer det från andra kattdjur.

Viktiga "signalställen" på lodjurets tämligen
homogent gulbrunaktiga kropp är:
svansen (där spetsen är svart för att synas bra) och huvudet (där örontofsarna markerar öronen ytterligare och där vita fält runt ögonen och på baksidan av öronen ger tydliga kontraster mot den mörka/svarta bård som omger fälten).

Dessa visuella signalställen används mycket i kommunikationen mellan honan och ungarna.

Dessutom har lodjuret doftkörtlar vid kinderna/öronen (de stryker med huvudet – som en katt gör – både mot varandra och mot föremål) och på tassarna mellan tårna (doften sätts av när lodjuret vässar klorna mot en trädstam t.ex.). Dessa doftkörtlar kompletterar urinmarkeringarna som lodjuret lämnar som revirmarkeringar.

Lodjuret finns över stora delar av norra halvklotet, fördelat på tre olika underarter: spanskt lo på den Iberiska halvön (Spanien–Portugal), kanadensiskt lo i Nordamerika och euroasiatiskt lo i Europa och Asien.

Lodjurets meny

I vårt land är hare och rådjur de viktigaste
bytesdjuren, särskilt vintertid. I renskötselområdena slår lodjuret även renar ibland. På sommaren utökas andelen fåglar och smågnagare på menyn.

Ett vuxet lodjur äter omkring 1 kg kött per dag
(ett slaget rådjur ger ca 15 kg kött).