Järven är solitär (ensamlevande), utom under parningstiden då hannen och honan tillfälligt håller ihop, samt då honan åtföljs av årets kull med ungar.

Järvhannens revir är mångdubbelt större än honans och en hannes område kan överlappa 2–3 honors områden. Hannens revir kan omfatta 10 kvadratmil.

Järven rör sig runt i reviret kontinuerligt och är nästan ständigt i rörelse. Den kan löpa 6 mil i sträck utan vila då den förföljs, och är således en mycket
uthållig löpare.

Det vanligaste rörelsesättet i snö eller på mjuk mark är en kort, skuttande ”galopp”, som gör att järven ser ut att ”rulla” fram över marken. Det är ett mycket energibesparande rörelsesätt.

Järven kan simma ”hundsim”, men undviker oftast vatten. Den klättrar däremot bra i träd.

I vårt land lever järven i fjällen och i de fjällnära skogarna. Därmed kommer den i konflikt med rennäringen eftersom tamrenarna lever i samma områden och renen är ett av järvens viktigaste vinterbyten. Renägarna betraktar av tradition järven som det mest hatade rovdjuret, näst vargen, och har alltid förföljt järven.

Fram till fridlysningen 1969 jagades järven hårt, särskilt de sista åren före fridlysningen. Vid mitten av 1900-talet var järvstammen undanträngd till Norrbottens fjällvärld. En viss återhämtning och spridning till sydligare fjällområden har skett sedan fridlysningen, men illegal jakt vid lyor och med snöskoter har dokumenterats inom nästan hela utbredningsområdet även de senaste årtiondena.

I början av 2000-talet uppskattades järvbeståndet i Sverige till
ca 200 individer. I dag är antalet troligen ännu lägre.

Järven har en cirkumpolär utbredning, d.v.s. den lever i fjäll- och tundraområden samt i de nordligare delarna av taigan i Europa, Asien och Nordamerika. Man betraktar järven i Nordamerika som en underart och järven i Europa–Asien som en annan underart.

När snöförhållandena är gynnsamma för järven och ogynnsamma för renarna kan järven jaga ifatt en ren som under normala förhållanden lätt springer ifrån järven.

Sådana snöförhållanden är vanliga i fjällen under vårvintern. Snön är lös och bär den lättare järven, men inte den tyngre renen. Järvens breda, platta fötter fungerar som snöskor och järven ”flyter” fram ovanpå snön, medan renen trampar igenom.

Höger framfot och vänster bakfot (illustration). Alla 5 tårna syns i avtrycket, liksom ett tydligt hälavtryck från framfoten (däremot inte från bakfoten).

Järven väger 15–25 kg och är ca 1 meter lång.

Renen väger 75–150 kg och är ca 2 meter lång.

Vielfrass - storätare eller fjällkatt?
Järven har fått ett oförtjänt dåligt rykte som frossare med en glupande aptit. På tyska heter järv Vielfrass, som betyder just "storätare" men som säkert är en missuppfattning och "förtyskning" av det gamla norska namnet på järv, fjellfross, vilket betyder fjällkatt eller fjällbjörn. (Fress betyder hankatt på gammalnorska och var också en benämning på björnen i gamla tider). Järven är en köttätare, men den är ingen särskilt duktig jägare. Den har störst framgång vid renjakt under vårvintern, då snöförhållandena gynnar järven. Annars har den svårt att jaga renar eller andra större bytesdjur. Smågnagare och fåglar är förutom kadaver huvudföda under sommarhalvåret.

Järven snyltar gärna på andra rovdjurs byten, främst från lo och varg. Den vittjar också snaror och fällor, som mänskliga jägare satt
ut. En vana som gjort järven hatad av många pälsjägare.

Ett stort byte (som en ren) styckas av järven, som bär iväg delarna och gömmer dem för framtida behov. Delarna kan hängas upp i trädklykor, grävas ner i snön eller på en myr.

Det är säkert detta beteende som gjort att människor trott att järven kunnat äta upp en hel ren på en natt.

Järven kan bära iväg med köttstycken som
väger 2-3 gånger mer än den själv.

Järven klättrar mycket bra i träd. Den får bra fäste på stammen med de kraftiga klorna.