Brunbjörnen är ett skogslevande djur, som lever i barrskogs-områden i norra Europa, Asien och Nordamerika, där den i vissa områden kallas grizzly.

Björnar är hälgångare, precis som vi människor. Det betyder att de trampar på hela fotsulan till skillnad från de flesta andra rovdjur. De kan också stå upprätt på bakbenen. Fram- och bakfötterna har vardera fem tår.

Framfötterna och bakfötterna ser lite olika ut. Framfoten har "delad" trampdyna och betydligt längre klor än bakfoten.

När björnen inte går, eller "lufsar", rör den sig med en slags skumpande "galopp". Björnen ser lite klumpig ut när den rör sig, men är både vig och smidig, simmar skickligt och springer fort. En björn kan komma upp i 45 km/tim på korta sträckor!

Björnen har alltid fascinerat och påverkat oss människor. Få av våra andra nordiska djur har så stor plats i sagor, myter och legender. Samerna ansåg förr i tiden att björnen var ett heligt djur, som vördades högt. Trolovningsceremonierna skedde förr på så sätt att sameparet som skulle trolovas, satt på huk på ett björnskinn.

En gammal föreställning var att björnen vände sig i idet på Mattiasdagen, och en åldrig sedvänja i Dalarna vid Matsmässan var att "gå björn". Två människor klädde sig i ett björnskinn och vandrade från
gård till gård åtföljda av fiolspelare och
maskerade ynglingar som ledde "björnen".

Fortfarande har björnen ett stort symbolvärde. Visan om "mors lilla Olle" har satt djupa spår i svenska folksjälen. För barnen är nallen en kramgo tröst, björnen Baloo en mysig farbror och urstarke björnen Bamse en hjälte. För att inte tala om alla firmor, varumärken, adelsätter och stadsvapen som har björnen som symbol. . .

Före 1900-talet var björnen helt fredlös i Sverige. Det fanns lagar som stadgade att alla svenskar måste jaga björn. Stora "skall" anordnades i bygderna, då hundratals och ibland tusentals människor måste ställa upp och driva björnar och andra djur genom skogen till väntande skyttar eller spjutbärare.

Vid 1900-talets början fanns det bara några tiotals björnar kvar i vårt land.
År 1928 blev björnen fridlyst. En fredning som varade i 30 år och som gjorde att björnstammen hämtade sig och sakta
började öka igen. Vid slutet av 1940-talet fanns det omkring 200 björnar i Sverige.
I mitten av 2000-talet beräknar man att det finns över 1000 björnar i vårt land,
uppdelade på 4 olika så kallade "kärnområden" från Norrland till Dalarna.

Kärt barn har många namn.

Tack vare björnens stora popularitet och betydelse för många människor, har den fått ett stort antal smek- eller tillnamn. Själva ordet 'björn' betyder egentligen 'det bruna djuret'. Ett vanligt namn på björnhonan var 'binna', som kommer ifrån samma ordstam som björn, men är en femininform.

Gamla fornnordiska namn är t.ex. 'beir', 'biör', 'ber' och 'berdn'. Det är förstås samma namn som finns i tyska språkets 'Bär' och engelskans 'bear'.

Smeknamnet på den kära björnen är många. I svenska språket hittar man t.ex. 'nalle', som säkerligen kommer från finskans 'nalli' = ung man. 'Bamse' lär anspela på björnens vaggande gång, och 'basse' betyder egentligen 'grobian', eller stark, grovlemmad karl. 'Bjässe' är ett annat smeknamn, som betyder 'slagskämpe'. Flera av de här namnen har senare överförts till vårt vardagsspråk och fått en annan innebörd. 'Gullfot', 'storfar' och 'godfar' är smeknamn som skvallrar om den positiva syn man förr hade på björnen.

Den moderna björnforskningen bygger mycket på radiosändare, som sätts fast på björnen med ett halsband. Många svenska björnar är idag försedda med "radiohalsband" och de pejlas både från marken och från flygplan. Med dagens avancerade radioteknik kan man på signalens "utseende" avgöra om björnen vilar eller rör sig.

De senaste årens björnforskning i Sverige har bland annat visat att björnhonor med årsgamla ungar rör sig över relativt små områden - bara 2-4 kvadratmil. Hannar - särskilt unga, nyss könsmogna hannar - vandrar däremot över mycket stora områden. Man har registrerat vandringar på 25 mil under våren/försommaren av sådana björnar!

Björnen är numera inte utrotningshotad i vårt land, men man behöver veta mycket mer om de vilda björnarnas liv för att kunna säkerställa deras framtid i Sverige.

Två olika björnar i Sverige?

Modern genteknik har genom analyser av DNA (genetiskt cellmaterial) visat att vi har två populationer av björnar med olika ursprung i vårt land. I den sydliga populationen - dalabjörnarna - finns det c:a 300 björnar, och i den nordliga populationen - norrlandsbjörnarna - finns det drygt 700 i början av 2000-talet.

De sydliga björnarna är närmast besläktade med björnarna i Spanien(!), medan norrlandsbjörnarna är nära besläktade med björnarna i Finland och Ryssland. De två olika "björnstammarna" är idag blandade men deras ursprung kan fortfarande spåras i mitokondrie-DNA:t.

Björnungarna föds mitt i smällkalla vintern, vid årsskiftet, när björnhonan ligger i idet under sin vintersömn. Ibland föds det bara en unge, men två eller tre ungar är det vanligaste. Parningen har skett i maj-juni året före födseln, men det befruktade ägget "fastnar" inte i livmodern vid parningen, utan först sent på hösten när honan går in i idet. Då börjar den egentliga foster-utvecklingen, som varar i 8-10 veckor.

Ungarna är väldigt små när de föds. De är bara ett par decimeter långa, blinda och tunnhåriga, nästan nakna. De väger bara 3-4 hekto! Det betyder att en nyfödd hanbjörnunge kan öka sin vikt upp till 1000 gånger innan den är vuxen! Det är rekord bland däggdjuren. En vuxen björnhanne kan väga 300 kg. En hona oftast "bara" 100-150 kg.

När björnungarna lämnar idet på våren tillsammans med modern väger de redan 3-4 kg. På hösten, när de kryper in i idet för
vintern, kan de väga ända upp till 30 kg. Ungarna följer mamman i ett eller två år innan de skiljs åt.

När den första snön faller på hösten går björnen in i idet, som kan vara en håla eller grotta uppgrävd i en grusig kulle, eller under ett stenblock, en myrstack, en stor stubbe eller en rotvälta. I idet finns det en mjuk, skön bädd av mossa och granris som björnen samlat in och burit i ramarna till idet. Öppningen kan vara så liten och trång att björnen måste tränga sig in, hasande på magen.

Vintervilan är inte en riktig dvala, men heller ingen vanlig sömn. Det är en djup sömn då kroppstemperaturen sänks med bara några grader, men då hjärtverksamheten drastiskt sänks så att hjärtat bara slår runt 10 slag i minuten, mot normalt 40-50 slag. Njurarna "stänger av" urinproduktionen och mage och tarm slutar arbeta. Det tar björnarna flera veckor att nå den djupa
vintersömnen.

I vårt land går björnarna i ide under oktober-
november och lämnar det någon gång på våren när värmen återkommer - oftast i mars-april. Enligt gammal tro är Tiburtiusdagen, den 14 april, den dag då björnen går ur idet.

Björnen är ett rovdjur, men är en allätare, som mest lever på vegetabilier. Det syns även på björnens kindtänder, som mer liknar våra tänder än rovdjurständer. Björnar slår ibland bytet - mest ren- och älgkalvar, samt får. De kan även idka fiskafänge i floder där lekvandrande laxar är lätta byten.

Björnens meny varierar under året

På våren när björnarna lämnar idet finns det inga gröna växter. Då händer det att de jagar, men myror är faktiskt det viktigaste "bytet" då och utgör en stor del av dieten. Som mest har man räknat 17 utgrävda myrstackar av en och samma björn på en sträcka av 3 km!

På sommaren finns det gott om färska växter, som björnarna äter med stor förtjusning, särskilt kvanne, tolta och saftigt gräs, som de betar nästan som en ko! De äter också insekter och andra smådjur och ibland kan de komma åt en nyfödd ren- eller älgkalv.

När bären börjar mogna på hösten övergår björnarna nästan helt till att äta bär. De sockerrika bären är mycket viktiga för björnarna för att lägga upp ett stort fettförråd inför den långa vintervilan. De äter fem gånger så mycket under hösten jämfört med tidigare på året och ökar i vikt med
minst 25 %!